BIOGRAFI

 

En biografi över en förlorad skatt

 

Gunnar föddes 17 augusti 1935 (Luleå) och gick bort 54 år gammal, 29 september 1989 (Värmdö).

 

 

Lars Gunnars födelsebevis

Gammelängsgatan 6

Centralskolan i Boden

Gunnar, längst ner till höger

Betyg VT 1948

Folkskolan år 6

Konfirmationen 1949

Centralskolan i Boden

Bil och Ring Centralen 1950

Piteå Tidningen 1956

Gunnars pappa Sven Wiklund (1910-1984) som sjöng i Luleå Gammelstads manskör på 30 och 40-talet, var frisör och senare radiohandlare (Luxor Radio TV på Storgatan i Luleå) och till sist körde han taxi i Farsta utanför Stockholm. Det berättas att Gunnar som 5-åring kunde hela körens repertoar och att han var mycket stolt över att Sven fick sjunga en del solonummer. Gunnars mamma Ellen (1912-2012) som såg till att Gunnars skivor alltid syntes väl i radiobutiken var först hembiträde för att sedan bli hemmafru. Enligt uppgifter så hade

även hon en mycket bra sångröst. Gunnar var äldst av 4 syskon, Gunbritt "Kicki" (1939-1978), Sven-Erik (f.1943) och så lillasyster Eva (f.1954).

BODEN

För att förstå Gunnar, bör man också känna till något om hur det var att växa upp på 40-och 50-talen och även något om att växa upp i Norra Sverige och just i Boden. Eftersom alla typer av kommunikationer var så begränsade då jämfört med idag, var Norr- och Västerbotten så mycket mer isolerade från övriga Sverige än man kan föreställa sig. Ändå var Boden då betydelsefullt, en riktig stjärna bland städerna i Norrbotten. Här fanns minst fem olika regementen, ett garnisionssjukhus och en betydelsefull järnvägsknut. Tack vare regementena fylldes staden med sydlänningar från alla Sveriges hörn.

 

Andra världskriget pågick ju under 6 år. Det militära var viktigt, det dominerade staden. Det var värnpliktiga, grå gossar, som fyllde trottoarerna på helgerna, underofficerare, officerare och läkare av olika rangordning. Klasskillnaderna var stora med skarpa gränser, vilket påverkade människors syn på varandra.

 

Gunnar beskrivs av alla som snäll, lite blyg, med fötterna på jorden. På den tiden så ansågs norrlänningar vara mycket godtrogna i sin lilla värld, lite dumma kunde sydlänningar tycka. Ärliga och pålitliga, inte smarta individer som snodde sig på andra. Risken att bli lurad var överhängande. Att Gunnar helt förlitade sig på sin kompis, kanske inte var så konstigt, som man kan tycka idag. Han är förvisso inte den enda, som blivit sviken av någon man litat på, men i hans fall fick det ödesdigra konsekvenser.

Gunnar levde sina första 15 år i Boden. När han började i första klass som sjuåring, hösten 1942 så bodde familjen i hörnet av Kommendörsgatan/Fabriksgatan. Gunnars pappa Sven hade ett helt rum där han fixade och lagade radioapparater vid sidan av yrket som frisör. Bostaden är sedan 60-talet rivet. Senare så flyttade man in på Gammelängsgatan 6 i Erikslund.

 

 

Björn som var barndomskamrat med Gunnar och bodde mitt emot familjen Wiklund i Erikslund berättar: "I källaren under samlingslokalen Lekskolan där Gustavianerna hade sina möten hade vi en spelning tillsammans. Gunnar sa nu ska vi tjäna pengar, vi gick in, utan att det var bestämt och sjöng två sånger, "Tryggare kan ingen vara" och "Jag lyfter ögat mot himelen". Tanterna snyftade och grät precis som Gunnar hade förutspått,

vi kunde köpa glass, varmkorv och gå på bio för pengarna dom la i Gunnars hatt".

 

 

Gunnar var en ledare i kamratgänget och han kunde vara lite småbusig.

Gunnar gick folkskolan i Centralskolan fram till och med år 6. Lilian från samma klass minns: "Gunnar han var väl som de flesta andra grabbar i den åldern. Småbusig och ganska kul. Någon speciell sångröst minns jag inte att han hade men den hade väl inte mognat på den tiden. Däremot var han jätteduktig i teckning, tyckte jag iallafall. Vi var några kompisar som träffades och drog omkring. Jag kommer ihåg när vi var 12 år, Gunnar ville väl imponera på tjejerna så han rökte cigaretter vid ett tillfälle och jag hotade med att skvallra. Men då skulle han mörda mig så jag vågade inte. På en skolresa med tåg till Harsprånget fick jag en puss av Gunnar. Jag satt och tittade ut i fönstret när Gunnar kom fram och bara gav mig en puss på munnen. Så min första puss av en pojke var av Gunnar Wiklund. Strax innan han drog till stora staden och slog igenom så fick jag en skiva, en stenkaka av honom, "Ödets flod", den var han stolt över".

 

Klasskamraten Lasse: "Wicke" var mer busig än lugn om man säger så. Sedan gick vi i olika klasser i Bodens Allmänna Läroverk".

 

Det blev ingen "realen". Gunnar pratade om att bli ingenjör som vuxen men hoppade av efter 2 år i klass 1B och 2B. "Det praktiska var mycket lättare" berättar Gunnar för Bildjournalen (jan 1960). "Gunnar hade inget läshuvud, men jag har aldrig varit orolig för honom" sa Mamma Ellen.

 

I stället för att läsa vidare i år 7 så valde man att försöka komma in på läroverket. På den tiden så var man tvungen att tentera in, göra ett inträdesprov, för att kunna läsa vidare. Man var även tvungen att betala för allt skolmaterial själv. Proven var konstruerade som kunskapsprov, men förmodligen var vissa av uppgifterna mera att betrakta som begåvningstest. Jag har svårt för att tro, att man kunde klara konkurrensen om man saknade "läshuvud". Det brukar snarare vara bristande intresse, som sänker betygen och är orsaken till avhopp.

 

Efterhand började nedrustningen. Luleå växte så småningom förbi Boden. Från att ha varit “Bodens hamnstad” blev Boden dess “förstad”. Inte konstigt att den som flyttat från sin falnande uppväxtstad Boden hellre identifierade sig med sin nya blomstrande bostadsort, Luleå.

 

 

 

 

 

 

 

LULEÅ

"Jag var Norrlands första raggare".Som 15-årig lärling så arbetade Gunnar på "Bil och ring centralen" i Luleå 1950, där han assisterade dom äldre mekanikerna, en av dom var den 5 år äldre Harry. "Jag minns hur han visslade hela tiden och hur han gick omkring med sin gitarr" berättar Harry och fortsätter. "Vad är det där för en melodi frågade jag? Den kom jag på i natt när jag komponerade" svarade Gunnar. "Han hade ju ingen utbildning så jag sa till honom att det var bättre att han skulle satsa på musiken. Det var ju inte så lönande för oss andra när vi jobbade på ackord. Han var väldigt poppis bland dom finska brudarna". Den 3 år äldre arbetskamraten Holger: "Gunnar visslade och sjöng hela tiden. Chefen kom på honom rökandes vid ett par tillfällen och sa åt honom på allvar. Jag minns också när han sjöng på Barnens dag och en jul när han sjöng "Silent night", vi tyckte det lät som Bing Crosby! Senare när han sjöng med lokala orkestrar, så blev jag besviken när han låtsades att inte känna igen mig, när han kom gåendes med en tjej längs Storgatan". Norrlands första raggare körde så klart bil innan han fyllt 18...